Jag saknar Dexter och det kommer jag alltid att göra. Det värsta är att det är nästan tuffare nu att jag verkligen vet att Milo en dag kommer bli pensionär och ännu tuffare somna in.
Nu är han bara drygt 1 år och imorgon lämpligheten!
Även om det har varit svårt att träna i lilla orten vi bor i så har vi åkt till Göteborg, Mölndal med mera om han visar att han kan gå fint förbi hundar, beter sig bra i Kungsbacka tillsammans med mig så kan vi börja med den riktiga träningen i affärer, sjukhus osv.
Detta har vart en längtan trots att jag har personlig assistans dygnet runt nu så kan han känna epilepsin före oss alla. Han är min kärlek och om jag ska skriva allt han hjälper mig med så är han:
Assistanshund- hämtar saker, öppnar dörrar. (Assistanshund är även huvud ordet på arbetande hundar som hjälper människor i vardagen. Många säger ledarhundar men det är hundar som hjälper människor att komma ut i samhället trots att de har olika grader svårt med synen.)
Epilepsihund- Larmar innan anfall känner doften i min mun.
Psykatrihund - stress, ångest, odiagnoserad PTSD eller vad man ska säga. (man ska inte diagnosera sig själv men jag har väldigt mkt som tyder på det men har inte papper på det.)
När Milo är färdig kommer det förmodligen stå Assistanshund, epilepsihund för det är hans huvud uppgifter det andra är bara bonus.
Nu får vi bara hålla tummarna för imorgon hoppas ni med gör det!
