Jag har inte godkänt med det jag har blivit i mitt liv. Jag jämför mig mycket med andra och jag vill visa mina kunskaper genom skådespel, blogg m.m.
Jag ser andra med funktionsvariationer som kan då kan jag med man måste prova i alla fall. Eller har jag kommit dit som jag aldrig har godkänt mig till att få komma till, som jag har kallat för ge upp?
Acceptera det jag har och leva som jag gör för att min hjärntrötthet, dysnomi och PTSD som inte fanns när mina mål kom fram.
Jag har ändå:
Utbildat mig djurgymnasium inriktning hund dvs bla hund instruktör.
Kommit in i och gått Angered teaterskola lärde mig så mycket om skådespeleri. Trots min dröm var kandidat skådespeleri högskolan Göteborg så samarbetar Angered med de och jag kom till prov 2 två gånger och det är svårt! Angered teaterskola samarbetar även med de så jag har lärt mig grunden som högskolan har. Jag har även fått fantastiska vänner där som ser mig för den jag är!
Jag har fått personlig assistans och jag kan till exempel åka till Åre som redan är planerat och det är mycket tryggare och jag har möjlighet att bestämma mycket mer än andra stöd som finns. Även om det finns en del saker som behövs ändras.
Jag hoppas jag kan börja måla lite tavlor och sälja som en hobby och snart tror jag lite musikal med.teckenspråk kommer vi får se!
Det är många som inte förstår någon av mina funktionsvariationer men de sista är nog svårast de förstår jag knappt själv..
Hur mycket gränser ska jag godkänna? Hur mycket ska jag tycka att det är värt? Hur ska jag få mig själv att inte tänka att jag ger upp? Eller ger jag upp fast det är okej eller är det okej? Kanske ger jag inte upp jag kanske möjligtvis kan vara statist lite då och då och göra lite musikaler med mina händer och dator och jag är ju utbildad skådespelare!
Mycket tankar idag men ikväll blir det teckencafé då gör det inget att min röst inte fungerar.
Gym 2020 gymmar gör jag fortfarande,
Tröjan står D med kryss och ability!