Hur jag än gör så blir jag inte nöjd. I över sig var min dröm att bo i Göteborg många många år och när jag väl gjorde det hade jag för lite stöd, covid kom jag blev instäng i lägenheten. När vaccinet äntligen kom kom jag även in i Angered teaterskola som var min räddning. När mina klasskompisar sa äntligen fredag så tänkte jag å nej nu ska jag till hjälpen som inte räcker till. De som gjorde att jag hamnade i metoo jobbade där med. Jag ska utreda fall jag har PTSD men väntar på vårdcentralens svar. Jag bor nu hemma i ett underbart fint hus men i Viskafors utan körkort. Saknar det lätta att bara ta mig runt via spårvagn och gick det bara bussar eller behövdes byten så tog jag färdtjänst. Samtidigt som jag vill bo nära familj min dröm är väl att jag använder mitt lilla hus vissa dagar och min lägenhet i Göteborg vissa dagar men får börja några ett par år i Borås och lära mig hur personlig assistans funkar i lägenhet. Behöver även få bort min PTSD som jag förmodligen har.
Drömde att bli skådis visst finns det kvar men än så länge är det statist jobb.
Jag kunde göra mitt val att göra så jag inte kan göra mina egna barn pga att jag har underbara syskonbarn och att jag valde följa min dröm istället för att ha så ont varje månad. Jag har fortfarande ont och ska göra större operation.
Hur jag än gör så känns det som att mitt liv bara står still.
Mitt motto är Never give up!
Milo hjälper mig och snart kanske vi har fått till mina assistans scheman och det blir något av mig ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar