Idag är jag hemma istället för i skolan pga ett stort anfall igår. Det största anfallet som jag har haft tror jag. Men som tur var var Hanna o mamma hemma. Hanna gav mig medicin och en kärleksfull kram. Jag började gråta i hennes famn o tårarna rann tills anfallet var över.
Idag är jag ännu tröttare än vanligt så jag kände att jag orkar skola idag!
När ska det ta slut?
Ska det bli värre o värre nu?
Varför ska det bli stora anfall så fort jag har vart anfallsfri några dagar???
Jag hoppas verkligen att jag får bidrag till en ep-hund så jag kan känna mig lite tryggare när jag är själv ute i samhället!!
Men jag är riktigt trött på epilepsi nu!
Ni utan epilepsi kan aldrig förstå hur det är att leva med epilepsi.
Ett liv där någon alltid måste vara med er o vakta er samtidigt som ni vill vara själva är ni rädda när ni väl är själva, det värsta är att man är rädd för sig själv!
Jag hoppas att bloggen ger er en inblick i epilepsi världen men ni kommer aldrig förstå er på den.
Det värsta är att man vet aldrig fall man kommer bli fri eller fall man kommer vara fast i all framtid...
Men jag har tur för jag har världens bästa vänner o familj som jag kan få kärleksfulla kramar av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar