Det första som hände var att hen jag mötte som hade pratat via mail om Svenska hjältar galan var otrevlig, hen visste inte var hissen till nedervåningen var där toaletterna, dricker att köpa och jackgalgarna var. Enligt hens ögon kunde Anna gå ner med jackorna. Jag visste egentligen var hissen var efter förra året men eftersom det var mycket folk och jag var i min lilla egna värld eftersom min hjärna ignorerade hens otrevliga bemötande. Min hjärna har blivit sådan på sista tiden, möter jag oförstående personer, som bara pratar på och som jag för ett tag sedan fick ångest för har ändrats sig till en slags frånvaro.
Anna frågade fall det kändes okej fall hon gick ner, jag kollade på Dexter och sa att jag har ju min hjälte. Jag fick anfall när Anna var nere men Dexter hämtade hjälp och jag fick ta bucculam/akutmedecin.
Mycket folk hade jag förberett mig till, sitt plats hade jag tänkt det löser sig men inte minst fyra anfall och akutmedicin.
Hen som jag kallar personen, skulle visa mig och Anna platserna när vi kom fram tittade jag bara på trapporna, hen och Anna och skakade på huvudet.
(Antligen en plats nedanför trapporna eller åka därifrån tänkte jag.)
Helt plötsligt fick hen fart även om jag hade varnat hen första mailet jag fick om Svenska Hjältar.
Tillslut fick vi en plats vid borden och så blev allt bra.
Efter en stund såg jag min vän Anders Bagge och när det var paus så gick jag överlyckligt till honom!
När han såg mig och hade sagt hej frågade han självklart efter Dexter jag skrattade och pekade på Anna och sa att han var där. Anders sprang dit och och hämtade Dexter.
Jag var glad, Jag träffade Anders och Johanna och vi pratade ända till galan började igen, pratade även lite med Andreas, jag kommer inte ihåg vad han heter i efternamn...
Efter galan gick vi till minglet en liten stund, då var jag ju tvungen och hitta en kändis att dansa med. Jag funderade på vem som skulle våga och vem som skulle vara kul att dansa med...
Så såg jag Glada Hudik Pär Johansson. Om någon skulle våga, så skulle det väl vara han!
Min tanke var sann, Pär hade aldrig dansat rullstolsdans med han var grym för att vara första gången rullstols dansare! (Han står och jag sitter i rullstol, förklaring till er som inte vet.)
Vi pratade med taxiföraren när vi åkte till hotellet han sa direkt:
Men det finns ju en hiss till läktaren på Cirkus. Man går bara så och så och då kommer man till hissen.
Jag suckade men flinade samtidigt, jag fick ju tillslut en bra plats och träffa vänner där nere.
Efter allt så blev det hotell, inte det mest handikappanpassade men mysigt, en dusch sedan sov i alla fall jag direkt. God frukost dagen efter. Super mysigt att få komma iväg och vara med Anna och träffa vänner.
Träffade även nya vänner, vilka skriver jag om när ni har sett Svenska hjältar på måndag. (Psst hemligt att jag har skrivit att det redan har varit hihi men jag var tvungen att skriva av mig hihi, vi får skylla på hen.)
Det var tur för hen att det löste sig tillslut men om man ska jobba så som hon gör ska man vara glad och trevlig och inte otrevlig som hon var, jag saknade dem som jobbade med mig förra året dem var mycket trevligare, önska att alla var lika trevliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar