Kanske, kanske inte

Jag har inte samma vardag som "alla andra".
Tro mig jag tänker troligtvis som dom flesta.
Kommer jag få en kille någon dag, kommer jag få barn, kommer det bli en flicka eller en liten kille. Kommer jag klara av att bli den jag vill bli, kommer jag komma upp till mitt mål.

Skillnaden är att jag har många mer tankar än så...

Kommer någon kille som jag blir kär i acceptera mig för den jag är, kommer jag vara redo att dela mitt liv med någon, har jag energi till det eller vinner min hjärntrötthet, är det bättre att tänka att jag ska må så bra som möjligt.
Jag vill ha bebis, eller?
I framtiden ja eller vill jag bara ta bort min fucking mens som ger mig mina anfall en vecka innan, anfall, värk och ännu mer trötthet veckan som pågår, lite mindre anfall veckan efter och väldigt få en vecka i månaden. Den är nu, jag passade på och gå på SH'BAM som inte blev av pga att det var bara jag som kom. När jag kom hem dansade jag just dance minst en timma på ps4. Idag ska jag träna trots jag har vart i skolan.
På hela denna veckan har jag bara tagit en bucculam och ingen stesolid. Förra veckan tog jag för många utan val, förr förra med.
Kommer det bli bättre med den nya VNS:en?
Jag hoppas det...
Jag får hallucinationer av min medicin, i början var det inte så jobbigt nu blir jag så trött i ögonen, har svårt att se ibland, jag vet vad hallucion är och verklighet. Men ibland tvekar jag.
Läkaren sa operation januari, min sjuksköterska sa februari.
Jag kollar efter den i breven varje dag jag hör brevbäraren komma.
Bucculam gör mig även torr i halsen och då får jag ännu svårare och prata.
Jag skriver inte detta bara för att det är synd om mig, det finns människor som har det värre.
Jag tycker bara att det är skönt att skriva av mig, dela och hoppas att vänner och bekanta förhoppningsvis andra följare lär sig något nytt.
Bland annat att alla inte tar studenten går på högskolan och sedan får jobb eller liknande.

Många tycker att jag har för hög dröm om skådespeleri,
Jag har vart i flera kurser, i underbara kollot skådespelade vi, jag har varit statist i två filmer en bättre , en av dom vet jag inte hur känd den kommer bli men ändå.
Jag är på kurs varje tisdag nu impro teater.
Snart är jag färdig med komvux och kan söka mig till Skådespel högskolan i Göteborg.

Min hjärna är verkligen positiv ena sekunden och sedan kan den bli lite trött på mig själv och så går det runt, runt och runt i huvudet på mig.

  

Alldeles för länge sedan!!

Angående igår så har jag funderat. Det är nog bara kommunen, försäkringskassan med mera som vi alla behöver tänka på vad och hur vi kan säga saker till dom. Det är nog därför det är svårt och veta hur vi ska planera på bästa sätt.
Självklart för min säkerhet men också så att kommunen/LSS inte tror att jag klarar av allt själv bara för att jag klarar mig själv på en resa där jag får nästan allt "serverat".  Man måste nog kunna förklara det bra för kommunen/LSS.

Jag blev glad igår, en underbar vän har flyttat till Sverige från Tyskland. Inte till Stockholm, inte till Malmö inte heller till Umeå utan till Göteborg dit jag kan ta mig över dagen!!

Jag ska träffa Judith om bara några dagar, hon ska komma till mig! Äntligen inte bara via brev eller Facebook utan live och när hon åker hem åker hon bara från Göteborg!
Hon ska få träffa Dexter, se min lägenhet, jag kommer att ha en bra dag.

Jag längtar, jag kan knappt tro det, det var så länge sedan, ALLDELES FÖR LÄNGE SEDAN.

Men väntar man på något gott väntar man  aldrig för länge!  

Tyskland hösten 2012

Försöker få er att förstå

Jag förklarar på ett sett sedan på ett annat. Ändå känns det som att ni inte riktigt förstår.
Jag får ångest, hur ska jag göra?
Mamma förstår,
Hur ska jag förklara för er andra?
Det är lätt att bli av med hjälp, säger jag fel, gör jag fel kan jag bli av med min hjälp.  Snart är det operation jag hoppas verkligen att jag blir bättre då, jag vill inte behöva hjälp, jag säger inte hjälp i onödan. Min hjärna håller på att sprängas sedan kommer anfall som håller på i timmar blandat med spasmer.
Jag kan inte ta hand om min hund, jag får ännu mer ångest + depprision. Det är fel Dexter ska ha det bra. Jag börjar gråta, varje gång breven kommer hoppas jag på operationen men när det inte är den kommer det en suck. Myrorna kryper runt i lägenheten..
Idag har det vart en ledsen dag, medan igår en okej dag. Det går verkligen mycket upp och ner just nu. Jag får vänta på breven på måndag då kanske det kommer något vem vet.
Jag har i alla fall bokat in mig i spoken Word kurs i sommar vilket kommer vara spännande om jag inte får till att få med mig underbara Dexter som gör mig fri. Får jag väl säga till mamma och pappa att campa med mig vid Ystad (i närheten).

Nu ska jag börja le istället och tänka på det positiva, teater kurs på tisdag till exempel.

Har inte var såhär glad på länge!

Jag har fått vara med Alba, träffat nya vänner och gjort det jag älskar tillsammans med dom.
Jag har fått skådespela med Alba,lyssnat på en regissör, improviserat och det bästa umgåtts.
Jag blev väldigt glad och glädjen är kvar fast de har åkt för jag vet att vi kommer ses snart igen.
Jag har även mer hopp om att komma in i högskolan kandidat skådespeleri. Jag vet alltid att jag aldrig ger upp men nu vet jag att jag har faktiskt rätt det här fixar jag! År 2020 på våren blir min första ansökan, kanske behöver jag söka igen och igen men jag kommer en dag att komma in!
Idag har jag orkat mycket trots att jag har gjort väldigt mycket för att vara jag, känner lite i kroppen men man måste ju få leva. Jag har bara fått ett anfall av dom dagarna jag var med film teamet, denna morgon har jag tyvärr fått anfall men snart är det operation dags!
Kanske kommer det i brevet idag eller imorgon.

Pelle, Frida, Alba

Frida, Alba

Alba, Frida

Korten gör mig glad, när jag kollar på de så vet jag vart jag ska vända mig till när jag behöver bli gladare och få mer hopp! :D