Fina assistanshundar

 Som många vet så är en assistanshund borta man vet inte varför. Kidnappad, dödad? m.m. Hemska rykten går. Det jag vill berätta är att det är vårat ansvar hur våra kära assistenter med fyra ben mår det är även krav via SBK att vi som har assistans hundarna har kunskap och tar ansvar om våra assistenter. Vi kan inte berömma de med lön men vi kan berömma de med kärlek, godis, klapp och visa hur mycket vi älskar de!

Oavsett hur mycket de hjälper oss eller bara är sällskap ska man också ta hand om den underbara hunden vi har välkomnat hem till oss för det är vi som har valt att ta det ansvaret. 

Jag vet inte om psykatrihundar men epilepsihundar behöver ibland vila från personen den jobbar med. Dexter tillexempel gick ut och gick med bara pappa i timmar en gång i veckan minst. Då var han på riktigt ledig han fick vara hund i skogen så fort han kom till mig "jobbade" han hur jag än gjorde för han kollade efter mina anfall. Jag tycker att en arbetande hund inte behöver arbetssele om det inte är på någonplats där det är förbud mot hundar. En assistanshund älskar att jobba ändå det är så viktigt att låta den vara hund!

Det jag har läst är att fina Essies fall har blivit anmält före försvinnandet pga slagen och illa behandlad. Jag känner mig extra berörd på negativt sett av denna händelse. För jag vet vad en hund gör för nytta, jag vet vad både människa och hund behöver göra innan vi förstår varandra 100%, jag vet hur ledsen man blir när man blir av med sin hjälte, jag känner mig dum nu att jag inte kan ta promenaderna när min permobil är sönder.

Jag hoppas att det finns kvar hos folk att vi med assistanshundar lever våra liv tillsammans med de. Träningen ska vara positiv förstärkning / inget FY, NEJ, SLUTA utan BRA, DUKTIG :D ! "självklart blir det ett nej när det verkligen behövs) Så inte människor nu tror att vi inte tar hand om våra hundar för det gör vi och de tar hand om oss för de vill.

Oavsett så hoppas jag att den fina hunden har det bra nu i himlen eller någonstans på jorden.

Om drygt ett halv år får jag röntga och göra lämplighettest på Milo. Han är en underbar valp just nu när min permobil börjar funka så kommer jag ut lite mer också. Det viktiga är att jag är där för honom som han är hos mig.

Vi ska nu lägga  oss trygga och vara rädda om varandra  i samma säng godnatt sov så gott!

Jag är inte med i normen..

 Jag har länge velat bli skådespelare.

Jag har kämpat länge ända sedan högstadiet. När jag gick i högstadiet åkte jag på ett sommar kollo där vi gjorde filmer varje år och alla fick vara på scen en dag varje kollo år. Jag tyckte det var så kul, från att bli ignorerad i skolan om inte tykna tjejer kom till mig och sa något. Så var jag på scen och folk skrattade även om jag bara sa något automatiskt. I gymnasiet började jag med teater för personer med funktionsvariationer. Efter en hel gymnasiedag i skolan åkte jag direkt från Borås till Frölunda på den tiden hade jag ledsagare i Göteborg och ingen hjärntrötthet. Jag fick min andra hjärninflammation år 2013 och det gav mig hjärntrötthet och dysnomi (tal och minnessvårighet) men det gjorde inte att jag gav upp. Efter att jag hade gått ur gymnasiet utan gymnasiet kompetens gick jag på komvux och tog varje ämne en efter en på grund utav min hjärntrötthet. Jag skulle komma in i scen högskolan! När allt var klart hade jag inte tillräckligt med skådespel kunskap trots improteater kurser och teaterkurser plus spoken word kurs. Därför sökte jag folkhögskola med teater, den ena pratade bara om att han hade jobbat med en som hade ledarhund och den andra sa att de hade inte plats på kollektivboendet eftersom de bara hade ett anpassat. 

Tillslut kom jag in i Angered teaterskola som samarbetade med scenhögskolan jag lärde mig massor och blev mycket piggare! När året hade gått sökte jag mig in på scen högskolan igen ännu en gång kom jag "bara" till prov 2 av 4. Dessutom behövde jag flytta till Borås av andra anledningar trots att det är okej pendling så var det ingen ansöknings år i år. 

Jag har försökt att hitta skådespel jobb. Jag har vart statist och modell men jag vill mer än så. Tyvärr så är jag inte i det moderna just nu...

Normer i filmer nu för tiden:

Friska svenskar,

invandrare,

Homosexuella,

Down syndrome,

Autisme,

Självklart är det bra att andra har börjat få vara med nu än bara "normala" svenskar. Det jag skulle vilja är att vi inte behöver peka ut oss. Jag skulle kunna spela en vanlig roll trots en cp-skada. Jag ska inte behöva påpeka min cp-skada pga att jag har en utan det ska kunna vara en vanlig roll så att det blir en vanlig grej. Mina syskonbarn tycker inte att jag är konstig, de tänker inte heller på min rullstol eller permobil. Om vi gör det speciellt i filmer så blir det speciellt i vardagar. 

Jag skulle även kunna spela roller som har rullstol det är inte många skådespelare som kan köra i en rullstol utan att jag ser att hen är i vanliga fall gående. 

Epilepsi i filmer kan vi skriva mycket om också. De jag har sett är grandmal anfall där hen dreglar och behöver medicin direkt.

Själv ska jag ha magnet till min VNS, sedan vänta ca 5 min sen kan man ta akutmedicin och jag kanske har vart frånvarande ca 4 gånger i mitt liv pga anfall. 

Jag var verkligen påväg att ge upp söka till något helt annat men nu när jag tänker efter... 

Jag kommer aldrig klara av att vara lärare till 25 barn med min hjärna men min hjärna funkar i skådespel när det inte är min tur då vilar jag när det är min tur då kör jag på! 

Jag ska bara komma på hur jag ska visa upp att jag inte är farlig, att jag inte är så annorlunda bara lite mer kunskap om mitt perspektiv på livet.. 

Jag har inte ont av att man visar invandring, homosexualitet osv i filmer men jag vill bara inte bli bort glömd på grund utav mina funktionsvariationer... 

Godnatt på er!