Jag är inte med i normen..

 Jag har länge velat bli skådespelare.

Jag har kämpat länge ända sedan högstadiet. När jag gick i högstadiet åkte jag på ett sommar kollo där vi gjorde filmer varje år och alla fick vara på scen en dag varje kollo år. Jag tyckte det var så kul, från att bli ignorerad i skolan om inte tykna tjejer kom till mig och sa något. Så var jag på scen och folk skrattade även om jag bara sa något automatiskt. I gymnasiet började jag med teater för personer med funktionsvariationer. Efter en hel gymnasiedag i skolan åkte jag direkt från Borås till Frölunda på den tiden hade jag ledsagare i Göteborg och ingen hjärntrötthet. Jag fick min andra hjärninflammation år 2013 och det gav mig hjärntrötthet och dysnomi (tal och minnessvårighet) men det gjorde inte att jag gav upp. Efter att jag hade gått ur gymnasiet utan gymnasiet kompetens gick jag på komvux och tog varje ämne en efter en på grund utav min hjärntrötthet. Jag skulle komma in i scen högskolan! När allt var klart hade jag inte tillräckligt med skådespel kunskap trots improteater kurser och teaterkurser plus spoken word kurs. Därför sökte jag folkhögskola med teater, den ena pratade bara om att han hade jobbat med en som hade ledarhund och den andra sa att de hade inte plats på kollektivboendet eftersom de bara hade ett anpassat. 

Tillslut kom jag in i Angered teaterskola som samarbetade med scenhögskolan jag lärde mig massor och blev mycket piggare! När året hade gått sökte jag mig in på scen högskolan igen ännu en gång kom jag "bara" till prov 2 av 4. Dessutom behövde jag flytta till Borås av andra anledningar trots att det är okej pendling så var det ingen ansöknings år i år. 

Jag har försökt att hitta skådespel jobb. Jag har vart statist och modell men jag vill mer än så. Tyvärr så är jag inte i det moderna just nu...

Normer i filmer nu för tiden:

Friska svenskar,

invandrare,

Homosexuella,

Down syndrome,

Autisme,

Självklart är det bra att andra har börjat få vara med nu än bara "normala" svenskar. Det jag skulle vilja är att vi inte behöver peka ut oss. Jag skulle kunna spela en vanlig roll trots en cp-skada. Jag ska inte behöva påpeka min cp-skada pga att jag har en utan det ska kunna vara en vanlig roll så att det blir en vanlig grej. Mina syskonbarn tycker inte att jag är konstig, de tänker inte heller på min rullstol eller permobil. Om vi gör det speciellt i filmer så blir det speciellt i vardagar. 

Jag skulle även kunna spela roller som har rullstol det är inte många skådespelare som kan köra i en rullstol utan att jag ser att hen är i vanliga fall gående. 

Epilepsi i filmer kan vi skriva mycket om också. De jag har sett är grandmal anfall där hen dreglar och behöver medicin direkt.

Själv ska jag ha magnet till min VNS, sedan vänta ca 5 min sen kan man ta akutmedicin och jag kanske har vart frånvarande ca 4 gånger i mitt liv pga anfall. 

Jag var verkligen påväg att ge upp söka till något helt annat men nu när jag tänker efter... 

Jag kommer aldrig klara av att vara lärare till 25 barn med min hjärna men min hjärna funkar i skådespel när det inte är min tur då vilar jag när det är min tur då kör jag på! 

Jag ska bara komma på hur jag ska visa upp att jag inte är farlig, att jag inte är så annorlunda bara lite mer kunskap om mitt perspektiv på livet.. 

Jag har inte ont av att man visar invandring, homosexualitet osv i filmer men jag vill bara inte bli bort glömd på grund utav mina funktionsvariationer... 

Godnatt på er!