Efter gymmet idag gjorde jag stretching och jag tänkte mycket efter komplimangen jag fick efter en man att jag kämpande bra och han såg väldigt glad ut. När jag började gymma fick jag ofta sådana komplimanger men jag trodde efter allt som har hänt och jag flytta hem att den Frida är borta. Fick lite hopp först när min nya granne sa att jag var glad och positiv. Dessutom har jag vågat kämpa mot min PTSD.
Jag har även börjat kämpa för en planering inför hösten den kanske inte är så stor men ni ska allt få se.
Men varför har jag det så svårt att se att jag fortfarande är kvar, min kämpar glöd är fortfarande här!
Jag hoppas jag träffar fler trevliga personer som gör dagen så mycket bättre och får en själv att se jag är fortfarande här trots att vissa har gjort mitt liv lite tuffare men min backe har alltid vart lite brant det går även göra den plattare.
Jag och Milo ska fortsätta att träna och vi kommer att klara det här!
