Vi har kämpat, vi har tränat samtidigt som livet måste rulla på också. Både jag och Milo har kämpat för att förstå varandra och hjälpa varandra. Nu är Milo en färdigutbildad epilepsihund. Han är en speciell assistent som har krävt och kräver mycket tålamod och tonåren gör det inte lättare men det blir bättre och bättre och detta är ett bevis.
Kanske är det tack och lov min hundutbildning men jag måste även tacka hjälpande tassar, instruktör Linda såklart och assistenter.
Milo har redan vart på från sjukhus till resa till Åre,
En person sa till mig att jag har bra tålamod med Milo och hans energi behöver det, det tålamodet har inte alla. Det betydde mycket för mig man jämför lätt andra hundar och hur Dexter var man glömmer även hur många sockar Dexter åt, ben han hittade mitt i skogen och när han drog ner mig och rullstolen ner i diget. Milo räddade mig ifrån deportationen när Dexter hade somnat in (men ja jag har fortfarande PTSD), han larmar innan mina anfall, öppnar dörrar och gör min vardag viktig!
Längtar efter nya selen och mina och Milos nya äventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar