Jag önska jag kunde få bort min rädsla.
Nu för första gången skriver jag här på bloggen! Att blogga har alltid hjälpt mig för jag har kunnat skriva ut mig och ibland fått lite puch från underbara människor.
Men efter de sexuella trakasserierna och ofredandena av stödassistenter på service bostaden har inte jag vågat skriva alla mina känslor. På något sätt har jag känt att det kommer bli fel folk kommer tro att jag har blivit någon annan kanske tror de att jag har gett upp mina drömmar.
Jag tror att jag har fått PTSD efter händelserna vilket är post tramatiskt stress syndrom. Jag får ingen hjälp med det eftersom psykologer skickar mig till andra psykologer nu det sista har jag pratat med en arbetsterapeut men ingen låter mig att göra test så att jag kan få rätt hjälp.
Jag är rädd för män jag inte känner, jag har svårt att kolla på vissa filmer, i början hade jag svårt att lyssna på vissa låtar för jag tänkte jag kommer aldrig få den kärleken.
Det bästa för mig var när jag gick I teaterskolan det blev som en terapi för mig och eftersom jag kämpar så mycket för skådespel karriären så gjorde jag allt. Även om jag gjorde det med han, hon elr hen.
Jag bor nu i en villavagn som jag har köpt och ställt på mina föräldrars trädgård. Jag har en sådan underbar familj!
Tur i oturen ändrade politikerna reglerna om assistans så vissa epileptiker får assistans också en av de är jag. Jag har en stor familj som är underbara och jobbar kvällar och helg och en ordinarie på vardagar.
Trots min psykiska rädsla efter 1 trakasseri samt 2 sexuella ofredanden (två olika män) polis anmälda av mig men inte sparkade elr förflyttade förrän nästa fel på någon annan brukare (som vi kallas). Jag gick till brottsoffermyndigheten samtidigt som de jobbade kvar. Jag kände mig diskriminerad, jag fick ta konsekvenserna inte de som hade gjort felet. Det var till och med nära att jag skulle ha möte med en av de på basen för att jag skulle lära mig att han inte var farlig. Som tur var hann han göra ett till fel innan. Jag började gråta av lättnad när en stödassistent sa till mig att han aldrig mer skulle jobba inom LSS. Tårarna bara kom, rann och det var en sådan lättnad. När det väl hade gått över ringde jag mamma för att berätta men då kom tårar igen och mamma hörde inte alls vad jag sa föränn min röst kunde komma fram igen.
Trots han hade slutat hade min hjärna svårt med män som liknade honom som jobbade där samt vikarier tillslut orkade jag inte mer.
När jag flyttade från staden jag hade kämpat och drömt att komma till. Ändrade de på reglerna och de skulle tro på brukarna först. Nu är det lätt att komma till Göteborg från där jag bor nu och jag söker jobb och följer mina mål. Även om min trappa har blivit brantare igen! Så får inte det stoppa mig. Varför jag delar det här nu? Jo jag är så trött på att inte våga blogga pga att jag är rädd för att skriva för mycket. Om jag vågar skriva cp-skada, epilepsi, hjärntrötthet samt dysnomi så ska jag väl våga nämna "troligtvis ptsd"
Som jag även där kommer vinna över! Jag har varit livrädd för min VNS efter den olyckan men nu är det inte längre några problem. Då ska jag väl vinna över det här!
Nu ska jag snart äta och sedan hämta syskonbarn. De hjälper mig att tänka på annat och jag hjälper de att slippa fritids teamwork!
