Dexter Luffsen Ferdinand Bergström!

 Jag trodde att Dexter mådde bättre och att idag skulle vara en dag som jag skulle kunna mysa med min hund. Han har inte somnat in men han är hos veterinären och ska vara där hela natten. Samtidigt har jag en resa imorgon..

Det är ett utav det jobbigaste jag har varit med om. Min älskade vän lever, han viftade på svansen när jag lämnade honom men han hade lågt blodsocker och var så trött. Han ska vara där hela natten och det känns som att jag redan har tagit beslutet fast jag inte vill veta det. Han är snart 11 år 4/4 väldigt lätt att komma ihåg. 

Min hjälte, min vän, min trygghet, min kärlek, min glädje.

Varför nu? Varför just denna helg? Varför någon gång alls? 

Jag vet att någonting inte är bra, jag vet att du är min lilla gamla gubbe, jag vet att jag älskade dig vid första ögonkastet! 

Du kommer alltid vara på mitt ben hur det här än går för min tatuering på dig kommer jag verkligen ta hand om!

Vi får se hur det här går men som sagt det är det tuffaste valet jag har vart med om jag älskar dig Dexter Luffsen Ferdinand Bergström!

Kan det vara sant?

 Jag och min vän idag kämpade och kämpade för att komma in på min ordinarie "gamla" blogg. Se här vi lyckades ÄNTLIGEN kan jag blogga på den igen. Jag har haft den ända sedan 2011 och jag trodde att jag aldrig mer skulle komma in på den. Nu gör jag det och nu blev jag verkligen mer motiverad att blogga igen. 

Just nu kämpar jag för att komma längre mot mina drömmar och mål. Jag har tagit många trappsteg men det är brant just nu trots det kämpar jag uppåt. Har jag kommit såhär långt så kan jag komma längre! Jag behöver bara visa andra vad det finns för möjligheter och att man måste ibland sluta leta efter alla omöjligheter... 

Jag har tagit många steg som sagt. Jag har gjort saker som folk har trott har vart omöjligt vilket jag har bevisat för de att det har vart möjligt.  

Antingen kan man se mig som cp-skadad, skakande epileptiker som är hjärntrött och orkar ingenting, eller..

Så ser man en person med funktionsvariation som gör saker trots brantare backar och trappor behöver bara ta djupare andetag oftare än många andra. 

Det jobbigaste som har hänt på det senaste är nog att Dexter har blivit pensionär. Han kan inte längre alltid dra upp mig när det är som tyngst. Det är min tur nu att ta hand om fyrfotingen. Ibland är det lätt ibland är det svårare. Folk brukar säga att det är lättare när de är äldre för de är lugna då. Dexter har alltid vart lugn. Han har tagit hand om mig han har skött om mig nu är det jag som ska hålla ögonen öppna så han mår bra! Dagen då jag behöver ta beslutet kommer att komma. Inte idag och förmodligen inte imorgon men en dag. Nu har han diabetes, han fyller 11 den 4/4, han har även något med njuren som vi behöver hålla koll på just nu ser det bra ut men det kan ge urinvägsinfektion och då blir det ut på nätterna för att kissa. Vi var där nyligen då var hans värden bra, idag blev han låg i sin diabetes då fick vi kolla blodmätare på örat och sedan ge dextrosol. Han blir väldigt sällan dålig sedan han fick medicin men idag hände det.. Det gör ont att jag vet att det inte är långt kvar men jag får tänka nu lever han och han är min hjälte kommer alltid vara. 

Mer blogg kommer, så kul! 

Dexter hälsar med en puss!

Hjärntrötthet

Att Göra kan vara dubbelt så jobbigt än vad det är för andra.

Att Förklara kan vara jobbigare än att göra..

Att Komma igång kan vara jobbigast av allt!

Hjärntrötthet är det osynligaste jag har samtidigt som det ät det som påverkar mitt liv allra mest. Även om man har liknande så ät det svårt att förstå. 

Har man kommit igång blir det oftast enkelt att göra. 

Jag ska t.ex borsta tänderna nu men jag är så hjärntrött att jag bara vill sova i fåtöljen. Lyckas jag att ställa mig upp och gå mot toalett rummet då har jag kommit igång!

Man får ofta

* jag är med trött

* det orkar inte jag heller

* osv 

Det stämmer sällan att en som inte är hjärntrött vet ur det är. Men för att ge en tröst om att man intre är ensam så kommer sådant upp. Det skulle  vara som om jag skulle prata om min cp-skada och så säger någon att hen med har en försvagad arm fast de inte har det. Kanske olika starka i över sig... 

Nej nu måste jag orka!

Jag skulle vart färdig nu och i sängs om jag hade börjat med en gång! Godnatt och nu tar vi första steget!

Amatör teater

Jag har börjat i amatör teater igen. För att inte glömma av mig och för att hålla igång. Jag har spelat där förut och jag är stolt över mig själv. Jag ser mina förbättringar och att jag har kunskap. Jag är skådespelare. Ja... Jag fick lugna mer regissöreren att jag gör det alla andra gör hen behöver inte tänka på det. Jag tror hen märkte det sedan efter en elr två övningar. Jag har fått ta omvägar många gånger i mitt liv mot min dröm. Det jag aldrig gett upp.

Nu ska jag gå ut i stormen jag tror ett träd precis välte 😱 godnatt i stormen o regnet!

Jag gjorde det!

Jag har inte badat på länge bland folk. Jag har vart rädd att visa mig själv i baddräkt. Tänk om någon kollar på mig tänk om någon..

Men idag, jag var så varm och jag hade ingen baddräkt med mig.  Men idag trots glömt baddräkt och bikini "nej jag badade inte naken"... Jag badade i havet med trosor och "sport" bh. Trots många tankar i huvudet om vad folk skulle tänka, hur de skulle reagera. Men rätt personer med mig gjorde att jag tog ett steg framåt samt klättrade över hindret och tog ett skönt bad i havet. Mitt första detta året och mitt första på stranden efter den senaste händelsen.

En sak hjälpte mig och det var en tjej jag såg som hade stringbikinitrosa. Då tänkte jag kan hon bada så, så kan jag bada med boxertrosor och sport bh.

Det var det senaste första doppet jag har gjort 9 september men men bättre sent än aldrig. 

I DID IT!

Alltid min hjälte!

Jag tänkte ta paus med assistans hund. Men jag har märkt nu när Dexter är pensionär hur mycket han har gjort vid min sida. 

Så längtan efter en mindre hund som kan vara i knät och larma om något är på g är en längtan nu. En vovve som inte fäller då jag slipper förklara för affärer att hundar inte behöver vara allergi vänliga när de jobbar. Utan jag kan bara säga ja det är den. Dexter kan hjälpa mig att lära den andra fyrfotingen hur man gör. Trots att jag har assistans nu så kan ingen av de känna doften före mina anfall och förvarna mig. 

Jag får se vad som händer. Dexter kommer alltid att vara min hjälte, bästa vän, hund men också som mitt lilla pälsiga barn!

våga berätta!

Jag önska jag kunde få bort min rädsla.

Nu för första gången skriver jag här på bloggen! Att blogga har alltid hjälpt mig för jag har kunnat skriva ut mig och ibland fått lite puch från underbara människor.

Men efter de sexuella trakasserierna och ofredandena av stödassistenter på service bostaden har inte jag vågat skriva alla mina känslor. På något sätt har jag känt att det kommer bli fel folk kommer tro att jag har blivit någon annan kanske tror de att jag har gett upp mina drömmar. 

Jag tror att jag har fått PTSD efter händelserna vilket är post tramatiskt stress syndrom. Jag får ingen hjälp med det eftersom psykologer skickar mig till andra psykologer nu det sista har jag pratat med en arbetsterapeut men ingen låter mig att göra test så att jag kan få rätt hjälp.

Jag är rädd för män jag inte känner, jag har svårt att kolla på vissa filmer, i början hade jag svårt att lyssna på vissa låtar för jag tänkte jag kommer aldrig få den kärleken.

Det bästa för mig var när jag gick I teaterskolan det blev som en terapi för mig och eftersom jag kämpar så mycket för skådespel karriären så gjorde jag allt. Även om jag gjorde det med han, hon elr hen. 

Jag bor nu i en villavagn som jag har köpt och ställt på mina föräldrars trädgård. Jag har en sådan underbar familj! 

Tur i oturen ändrade politikerna reglerna om assistans så vissa epileptiker får assistans också en av de är jag. Jag har en stor familj som är underbara och jobbar kvällar och helg och en ordinarie på vardagar. 

Trots min psykiska rädsla efter 1 trakasseri samt 2 sexuella ofredanden (två olika män) polis anmälda av mig men inte sparkade elr förflyttade förrän nästa fel på någon annan brukare (som vi kallas). Jag gick till brottsoffermyndigheten samtidigt som de jobbade kvar. Jag kände mig diskriminerad, jag fick ta konsekvenserna inte de som hade gjort felet. Det var till och med nära att jag skulle ha möte med en av de på basen för att jag skulle lära mig att han inte var farlig. Som tur var hann han göra ett till fel innan. Jag började gråta av lättnad när en stödassistent sa till mig att han aldrig mer skulle jobba inom LSS. Tårarna bara kom, rann och det var en sådan lättnad. När det väl hade gått över ringde jag mamma för att berätta men då kom tårar igen och mamma hörde inte alls vad jag sa föränn min röst kunde komma fram igen. 

Trots han hade slutat hade min hjärna svårt med män som liknade honom som jobbade där samt vikarier tillslut orkade jag inte mer.

När jag flyttade från staden jag hade kämpat och drömt att komma till. Ändrade de på reglerna och de skulle tro på brukarna först. Nu är det lätt att komma till Göteborg från där jag bor nu och jag söker jobb och följer mina mål. Även om min trappa har blivit brantare igen! Så får inte det stoppa mig. Varför jag delar det här nu? Jo jag är så trött på att inte våga blogga pga att jag är rädd för att skriva för mycket. Om jag vågar skriva cp-skada, epilepsi, hjärntrötthet samt dysnomi så ska jag väl våga nämna "troligtvis ptsd" 

Som jag även där kommer vinna över! Jag har varit livrädd för min VNS efter den olyckan men nu är det inte längre några problem. Då ska jag väl vinna över det här! 

Nu ska jag snart äta och sedan hämta syskonbarn. De hjälper mig att tänka på annat och jag hjälper de att slippa fritids teamwork!